det jag avskyr mest är att bli pressad. känna att jag måste göra någonting. jag vet att hon inte menade något illa, men just nu känner jag mig helt ångestfylld och just det, pressad. egentligen är det kanske mitt fel som inte berättat mer för min släkt om min diagnos? jag vet inte.

även om det är en sak jag vill göra, blir det kaos för mig när jag förväntas göra nånting. det behöver inte vara någon stor grej. i det här fallet bara följa med ut till sommarstugan. för mig är det en ganska stor grej dock. ingen möjlighet att ta mig hem till min trygga borg om jag skulle må dåligt. ingenstans att gömma mig.

sen när folk inte förstår att jag faktiskt inte skulle klara att jobba. att jag får pengar bara för att gå hemma. det gör ont. tror de att jag inte vill jobba och förtjäna mina pengar? att ha ett normalt förhållande till sociala förhållanden. om de visste vilket helvete livet är för mig skulle de nog inte ta så lätt på det.

jag kämpar varje dag för att vilja leva. för leva vill jag, men det är svårt. och jag vet att jag måste bli frisk innan jag kan ge mig ut på riktigt i arbetsliv och sånt, ändå blir jag så ledsen när folk verkar tro att jag går och slår dank för att jag är lat.

en av grejerna med borderline är just att man tvivlar på allt man känner. om inte min psykolog förklarat för mig om och om igen skulle jag fortfarande tro att mitt tillstånd var ren lathet. att jag var kass för att alla andra orkar med och klarar saker jag inte gör. de känslorna ploppar upp titt som tätt, minst ett par gånger varje dag.  

så inget ont mot min moster, jag tycker om henne jättemkt, mer än hon antagligen vet. men just nu är jag ångestfylld och paniken trycker från alla håll. 

jag har återupptäckt mina barndomsidoler. så jag har poppat roxettes gamla låtar ett par dagar nu. nyss var det dressed for success. sambon hörde då "gonna get breasts for success" istället. haha! skönt att få skratta lite ^^

idag är en riktig skitdag. jag gissar på att jag mest är trött och då gillar negativa tankar att smyga sig på.

som vikten till exempel. just nu känns det som jag aldrig mer tänker visa mig utanför dörren, jag kan inte förstå hur jag utsatt folk för den synen. varför är jag så svag, och inte kan lyckas gå ner i vikt när jag lyckats förr?

nästa sak är min nojighet. den säger mig att vissa vänner som jag inte träffar särskilt ofta inte vill vara mina vänner längre. jag vill inte vara tjatig på dem och fråga fler ggr, men jag går med ont i magen för att jag liksom inte vet. så borde det inte vara heller, men det visar sig väl hur det är förr eller senare.

jag har inte alla gymnasiebetyg, ingen riktig jobberfarenhet, inget körkort. kommer inte heller lyckas fixa det inom de närmsta åren. jag är kass. 

som bilden visar är jag och dennis oerhört lättroade, det där satt vi med och hade skitkul igår, haha. längesen jag skrattade så mycket, det behövdes verkligen.

innan vi roade oss med hans bildprogram var jag och dennis och fikade och strövade lite på stan. var längesen vi sågs nu så det var massa gosigt :)

från ett par i dbt-gruppen har jag hört talas om not nakd, en klädaffär som öppnade i oktober förra året. har inte tagit mig dit förrän igår, den ligger inte mitt i centrum och det är där jag oftast gör ärenden. 

hursomhelst var butiken jättemysig, även fast den var liten hade den mycket olika kläder. det allra bästa är att den faktiskt har lite storlekar som man inte behöver väga 40 kg för att få på sig (överdrift jag vet, men det känns ju nästan så ^^). jag och dennis fastande ett tag därinne och pratade med hon som äger affären, hon var riktigt trevlig och sa dessutom att man kan säga till om man saknar något så finns det möjlighet att ta in. 

gick därifrån med en jättesnygg t-shirt till sambon och en till mig själv att ha som jobbtröja på katthemmet. måste även skaffa byxor och skor att ha där, man måste ha speciella kläder för att minska risken för bakterier som kan följa med kläder hemifrån.

från i morse till imorgonbitti får jag och djuren klara oss själva. sambon jobbar ett dygn-skift och sover på jobbet inatt. såhär under dagen kommer det inte vara några problem, men sömn ensam i sängen ikväll är nog bara att glömma. jag är så van att ha hans värme bredvid mig så när vi ska sova på olika håll ligger jag mest vaken. att vara mörkrädd hjälper inte till heller ^^

om jag orkar ska jag försöka städa, men det har varit så mycket i veckan så jag känner mig som en överkokt staghetti både i kropp och själ. ska ta mig ut på promenad med moa iaf, det brukar pigga upp att se halva hennes kropp svänga när hon viftar på svansen. ibland viftar hon så mycket så svansen snurrar som en propeller och jag kan nästan svära på att hon ibland lyfter från marken med bakdelen! 

äntligen har jag fått orken att ta tag i någon aktivitet. nästa onsdag börjar jag "jobba" på katthemmet i valbo. även om det bara ska vara en gång i veckan och 3-4 timmar kommer det bli en stor förändring för mig.

min tanke är att först och främst träna på att göra nånting hemifrån. nästa steg att ta mig dit på egen hand med buss. i början har sambon, snäll som han är, lovat att skjutsa mig. 

det kommer bli en utmaning för mig att verkligen inte gå för fort fram. jag är oftast allt eller inget. det har gett mig så mycket problem och bakåtslag i livet.

jag måste lära mig att ta babysteps, det gör att jag långsamt vänjer mig vid saker tills de blir en vana. bara de senaste månaderna har jag nästan helt slutat med mina dagliga tupplurer som kunde vara mellan 2-6 timmar. pigg jag kände mig efter en sån, jo tjena.

promenader har jag också kommit i gång med, häromdagen till och med (för mig är det "till och med" iaf ^^) på egen hand, utan sambon som skyddsnät. läskigt men stärkande. 

pucko är fortfarande groggy. nu är hon dock kastrerad, öronmärkt och nyvaccinerad. känns väldigt bra, även om det var lite svårt att komma tillbaka till veterinärkliniken idag. vi ska ta iväg opus och theodor någon dag snart med, vaccinering för deras del. känns så skönt att kunna fixa allt sånt i en och samma veva utan att behöva leva på nudlar i 3 månader.

vi är dock tvungna att använda pengar vi skulle ha som säkerhetsbuffert på sparkontot, men det är det värt. om vi har tur får sambon en fetinglön i slutet av augusti så då kan vi spara då istället. 

livet är fan så mycket enklare när man har cash.

igår blev inte en av de allra värsta stunderna i mitt liv. det blev den allra värsta. av någon anledning tvingade jag mig själv att titta, att röra hans huvud när han somnade in. det gick så fort, på en bråkdels sekund slocknade hans liv. bilden av hans ögon kommer förfölja mig, men jag tror jag kände att jag behövde "straffa" mig själv.

du tar hans liv, alltså måste du lida för det så länge du lever.

jag trodde inte jag skulle bryta ihop så hysteriskt mycket som jag gjorde. tack och lov var personalen förstående och hade valt ett rum med extrautgång så vi slapp gå igenom veterinärkliniken på vägen ut.

jag föreställer mig att hans katthimmel är det allra bästa han nånsin kunnat få. att han springer på en stor äng med vinden i gräset. kanske med sally, pärlan, jöns och skrollan.

sov gott snutten. jag glömmer dig aldrig.

jag sover och sover, men det är sådan drömfylld och lätt sömn att jag inte blir utvilad. detta gör mig trött och jag orkar inte ta mig för nånting. när jag väl försöker, blir jag stoppad.

exempel: jag känner grym ångest på väg, men bestämmer mig för att kämpa emot. plockar fram pärlsatser och ska lägga kuddarna i soffan för att se på film. kiss i soffan. okej, jag skjuter fram matsalsbordet och sitter där istället, kanske ändå mer praktiskt när jag ska pilla med pärlor. dvd:n vägrar spela skivor som inte är brända. kopplar in ps2, tv:n hittar inte enheten. sista utvägen; vhs. drar fram en skitfilm, videon glappar till och lägger av helt. där brister mina skyddsväggar.

ibland undrar jag om högre makter sitter och skrattar åt mig.  

det är tungt just nu. sambon och jag har insett vad som måste göras, vi känner oss som monster.

vilka är vi att kunna ta livet från någon annan varelse?

samtidigt.. skulle det inte vara värre att han fick slungas fram och tillbaka mellan oss och nya familjer, för att han kissade sönder även deras möbler? eller att han hamnar hos någon som inte har vårat tålamod och kanske skadar honom?

för vi har kommit på, att det kan inte bara vara de andra katterna. om vi går på en promenad när han bestämt sig att han ska ha uppmärksamhet tills han är nöjd, kissar han. inte bara i soffan längre. på golvet, sängen, alla mattor han kan hitta.

man kan gosa med honom i två timmar, ändå går han och skvätter piss överallt för att man gör nåt annat efteråt. han fräser åt de andra katterna, ibland åt oss. 

vi har gett honom allt, verkligen allt. antagligen har han något fel psykiskt, han verkar inte veta själv vad han vill.

det kommer bli en av de allra värsta sakerna som hänt i mitt liv. men jag ska se till att hans sista tid blir fin, skämma bort honom ordentligt..