jag vet att jag gnäller om min hals, men det gör fortfarande sjukt ont. i tisdags den här veckan ville de ha in mig på ett akutbesök för att jag fortfarande hade svåra smärtor men allt såg bra ut så jag skickades hem igen. efter det har jag upplevt svullnad i halsen så fort jag ätit eller druckit. ringde igår, tydligen kan det kännas så efteråt när man vänjer sig vid sin "nya" hals. inget jag fått höra. har dessutom tappat vissa smaklökar som jag verkligen hoppas på att få tillbaka för vissa saker smakar rent ut sagt skit eller ingenting.

igår fick jag åtminstone i mig riktig mat första gången. kroppen måste varit inställd på svält sen operationen nu så jag hoppas den inte suger åt sig allting och lagrar. isf käre kropp, lägg det helst på tuttarna.

bröt ihop igår för opus igen. försökte aktivera mig lite smått så jag dansade runt med snabeldraken, men det enda på min näthinna var opus tomma ögon och hur han låg i hallen helt stel. så fort jag gör något där tankarna får fritt smyger det in liksom. samtidigt vill jag låta det komma, men det gör så ont.

igår när jag skakade på godisburken var det skitkonstigt när ingen vit heffaklump kom dunsandes och halskandes på golvet pga all päls mellan tårna.

när vi tog bort marwin var det liksom sista utvägen för han mådde inte bra och var sjuk. han hade kissat sönder möbler, blivit agressiv osv, så även om det var sjukt jobbigt blev det också på sätt och vis en lättnad (missförstå mig rätt). den "riktige" marwin hade inte varit med oss på länge, så honom saknade vi ju redan.

jag vill bara ha min älskade bulle tillbaka!

hoppas ni har tålamod med mitt ältande, ni få trogna läsare.

nu i morse när sambon och jag vaknade började det stå klart vad som hänt. vi har ett sånt där stort katträd som går upp till taket i sovrummet och där brukar det ligga 2,3,4 katter på mornarna. opus brukade nästan alltid ligga utsträckt och se ut att ha det jätteskönt på mellanhyllan. idag var det tomt.

han var en väldans snobbig katt som själv bestämde när det var dags för gos och då slängde han sig undantagslöst alltid precis utom räckhåll så man fick flytta sig till honom. mornarna var hans gosstund. pga hans trånga nosgångar hade han problem att kurra, men ibland fick han till det och då blev vi alltid så entusiastiska och var tvungna att springa till den andra om man inte var ensam hemma och visa "titta, han kurrar!".

livet är ofta orättvist. egentligen är det inte mig själv jag tänker på när jag är ledsen, utan honom som inte fick leva färdigt sitt liv. planen var att bygga en stor utegård åt katterna, mycket för opus skull, när vi flyttar till hus, om vi skulle göra det inom rimlig framtid. där skulle han kunna tralla runt och se svår ut och spana på fåglarna och ligga och dåsa i solen som var en favoritsyssla.

snart dags för mig att bege mig till anki. blir nog ett jobbigt samtal idag, svårt att tänka framåt mitt i tragedin. fast det ska jag väl kanske inte göra just nu heller. bättre att jobba på att stå ut och vara mindfull, här och nu.

känner mig fortfarande helt bortdomnad i känslorna. ena sekunden undrar jag varför jag inte känner mer, och känner mig kall och hemsk, för att nästa få stora vågor av sorg. gissar att psyket stöter bort det emellanåt för att klara allt.

storasyster var jättesnäll och skjutsade oss till veterinärkliniken så vi kunde lämna opus. tack! kändes jättekonstigt verkligen... vi ville inte ha askan eller så, jag hoppas mer på att hans själ kommit till katthimlen redan. först funderade jag över askan, om vi skulle strö den ute i sommar eftersom han älskade naturen, men nej, det fick bli som det blev. vi tog inte aska efter marwin heller så.

det var planerat sen igår att malin skulle skjutsa runt oss så vi kunde handla, och även om det tog emot och kändes okänsligt tror jag det hade varit värre att strunta i det och bara åkt hem och deppat. skafferi, kyl och frys är påfylld. skrivbordsstol till sambon och förvaring för täcken inhandlat, samt nytt lakan som var välbehövligt.

smärtan i halsen har blivit värre av all gråt dock, och jag håller på att byter ner från citodon till kombination med alvedon då det förstnämnda är väldigt beroendeframkallande. hjälpte inte alls lika bra, så inför natten får det bli starka piller ändå. ska ta en vilostund nu tror jag, dagen har tagit mycket på mina få krafter.

bättre start på dagen kunde jag haft. vår älskade opus/poopus/bullen har under natten lämnat oss. vi var helt oförberedda och det gör så ont. det känns overkligt. min älskade fluffis kommer aldrig mer ligga i katträdet och se snobbig ut.

jag hoppas du är i himlen med marwin och ronja. jag älskar dig bullen!

man skulle kunna tro att glass till frukost är nåt jättehärligt. it's not! längtar efter min havregrynsgröt och varma kopp te. får tyvärr inte dricka varmt ännu, är inte helt säker på när jag får börja. precis som sist jag blev utskriven från operation blev jag rätt dåligt informerad, något jag egentligen inte lastar vården för. jag är väldigt glad att bli så väl omhändertagen och att de flesta sköterskor tar sig tid, trots deras stressiga jobb.

som ni säkert gissat var operationen lyckad. allt gick dock väldigt snabbt när jag väl var där, jag hade precis fått beviljat lugnande när det blev en öppning för operation redan vid lunch i tisdags. med andra ord hann stesoliden (om det stavas så) inte verka innan det var dags att köras in och sövas. hade turen att få väldigt bra folk därinne så hade inte så mycket panik som väntat.

uppvak gick också bra. blev lite rädd när de började prata om min höga puls, som var det som märktes först när jag fick en blödning i magen sist, men de kom snart fram till att jag bara var stressad, bl a av att de höll på att borra på våningen under så hela rummet i stort sett vibrerade!

hade mest konstig sömn resten av tisdagen, blev lite piggare framåt natten, men drömde konstigt. narkos är jobbigt efteråt, man blir så jäkla snurrig. har ni någon gång varit sådär jobbigt fulla, så när ni blundar ser ni bilder eller hör ljud? så är det, fast mycket värre.

otroligt skönt att komma hem igår. mamma ställde upp på att både skjutsa till och från sjukhuset. försökte tacka massor så hon skulle förstå hur tacksam jag var, hoppas budskapet gick fram. buss hade inte varit ett alternativ (vår bil funkar ju inte, IGEN).

här hemma har jag försökt vila, blivit en hel del spelande vid datorn. försöker få i mig vätska, har inhandlat massa proviva och friscus juice. vaknade med värre smärta idag, som jag blivit varnad för. svårt att svälja smärtstillande då, men det funkade. längtar tills halsen läkt och jag kan försöka reparera min vardag. är vid ganska gott mod, fick en del tid att tänka på sjukhuset som var positiv. behöver få tillbaka min balans och ro för att kunna fortsätta jobba mot att må bättre.

jag vill så himla mycket, behöver bara samla kraft för att komma dit. för egentligen finns det hur mycket äventyr som helst som väntar!

jag är nervös. som sjutton. har precis dushat med specialtvål och ska upp tidigt imorgon för en runda till. koka piercingsmycken med. lyckades få loss ena ringen i läppen med två vanliga tångar och har tillfälligt en stav. väääldigt ovant och har lyckats bita i den hela dagen varje gång jag ätit.

vill bara strunta i hela operationen, men vet väl innerst inne att det är bra att få det gjort, och slippa problemen sen. kan dock inte komma undan ångesten så jag förutspår en jobbig morgondag.

har inhandlat korsordstidning och laddat med bok att ha under dagen. blir nog bra många timmar av väntan eftersom själva ingreppet inte är förrän på eftermiddagen. uuuusch.

nåväl. ska försöka lägga mig snart och lyckas somna några timamr innan det är dags att gå upp om några timmar igen. wish me luck!

har inte varit så bra sista tiden (läs månaderna), så har inte haft energi till att blogga. inte till något annat heller för den delen. det är egentligen fortfarande rätt kasst, men jag tror jag gick förbi en vändpunkt igår när jag med hjälp av superhamstern lyckades ta mig till terapeuten.

on top of all ska jag opereras på tisdag och ni som vet hur det gick sist jag gjorde det förstår nog min nervositet. denna gången är det visserligen inte magen utan halsmandlarna, men ändå. tillfället innan man sövs när man körs in i operationssalen (som för den delen är iskall så man fryser röven av sig!) och de förklarar allt de gör och sånt där, är hemskt! kommer ihåg att jag ville slita mig loss från alla slangar och springa all världens väg. andra gången var jag fortfarande så drogad och dåsig av blödning och smärtstillande så då var det inte så farligt.

det svåraste när jag mår såhär är att ringa vänner och nära och be om hjälp eller bara prata. istället isolerar jag mig. låt mig inte göra det, anfall mig istället och tvinga med mig på något att göra. i need it!