jag tror jag är på god väg att må aningens bättre, just för att jag mår sämre oftare. det låter helt knäppt, men för mig (och jag gissar att det är så för de flesta borderline-personer) blir det alltid mycket sämre när jag ska övergå till ett steg närmare plussidan.

ena sekunden är allt skit, jag känner mig fet, ful och äcklig, dålig, ja allt man kan tänka sig. nästa blickar ögonen omkring mig och ser vad fint saker och ting här i livet faktiskt är. då får jag min jag vill-känsla, då jag känner att jag kan klara allt.

på vissa sätt mår jag fortfarande lika kasst som när jag körde med självskadebeteende. sämre till och med. och det är ju för att det krävs så himla mkt mer när man väljer att inte skada sig själv, man måste istället känna den psykiska smärtan starkare istället för att bedöva med fysisk smärta.

skönt att vara hemma igen, med missarna och smådjuren. sambon tokpluggar till torsdagens tenta medans jag leker hemmafru (som sandra så fint kallade mig för) och storstädar, lagar mat och tar hand om tvätt osv.

ikväll ska jag till och med baka paj ^^ vi har hur mkt äpplen och rabarber som helst, gratis från blekinge. rödbetor och gurka med, från roberts mormors trädgård. när vi var där såg jag framför mig hur jag vill ha det när jag är pensionör, det var så fint! är riktigt imponerad att hon orkar med alltihop :)