i brist på saker att göra har jag stått och stekt pannkakor i min lilla stjärnstekpanna idag. gjorde för ont att stå upp medans så jag satte mig på en stol under tiden och reste mig vid varje vändning och ny läggning. efter ca 10 pannkakor fick sambon ta över, det räckte för att ge mig överdrivet ont.

det gör ont när jag står, sitter, ligger. jag är så otroligt begränsad och det gör mig sjukt frustrerad. "oj, jag tappade något på golvet. men aj, jag kan inte ta upp det själv. roooooobert!" typ så.

sambon har offrat ett par timmars pluggande idag för att lindra min smärta och ångest med lite gos och family guy.

nu har jag dock fått ett anfall av en särskild ångest. en av de värsta. över något jag inte egentligen bryr mig om längre. jag VET att det beror på min seperationsångest som ligger i min borderline. men jag blir lika arg varje gång.

jag kände honom bara i några månader. men sättet allt tog slut har gjort min ångest efter det förhållandet till ett helvete. slut genom telefon. totalt ignorerad utan förklaring till någonting. det allra värsta jag kunde föreställa mig, det allra värsta de flesta med borderline kan utsättas för. det triggar bara på att vilja ringa ringa ringa, allt för att få höra att allt är okej fast det klart som fan inte är det. 

jag vet också att det var han som var feg, inte kunde ta konflikter. ändå tar jag på mig all skuld och undrar vad jag gjorde fel. fast jag bryr mig ju inte nu. faktiskt. jag har världens underbaraste sambo och kunde inte varit mer kär än såhär. innan det ens hände hade jag samma slags ångest fast över andra saker som jag fastnade i.

och hur underbar är inte min hamster? som lyssnar och tröstar på mina tankar och vinklingar av allt, utan att känna sig hotad av att situationen var med en annan kille. som lägger armen om mig, stryker mig på kinden och säger att det är okej. 

egentligen är jag ju faktiskt jävligt lycklig!