det är väldigt lugnt just nu. som alltid känns det som jag borde göra mer än jag gör, men jag lyckas ganska bra med att inte ta ut mig för mycket.

jag var inte beredd på att psyket skulle ta så mycket stryk av att börja jobba, efter några timmar på katthemmet är min skalle kaos, tar ett par dagar innan jag återhämtat mig. fast ändå känns det bra, både jag och katterna får fördel av att jag är där.

det är svårt med, det är så hemskt att veta att katterna blivit missköta/övergivna. fast jag har kommit på att det skulle vara otroligt själviskt av mig att inte vara där pga det. bättre är då att göra vad jag kan för dem.

i  tisdags kom det in en 7 veckorsbäbis, som hittats i valbo centrum. hon var så otroligt söt, hon var född svanslös så hon såg ut som en hamster ^^ jag och en sommarjobbare satt med henne när hon skulle träffa katterna i det rum hon skulle bo. jag kan sitta och titta på katterna hur länge som helst, och bara förundras över vilka underbara djur de är. 

när jag är hemma nuförtiden har jag börjat pyssla hemma mycket mer, symaskinen står framme, jag har grävt fram gamla korsstygn (tantvarning jag vet, men det är roligt) och är just nu uppe i andra säsongen av ally mcbeal som vi just skaffade på dvd :) egentligen har jag typ hela serien inspelad på vhs, men kvaliten på de banden är inte den bästa ^^

både jag och sambon (som just nu jobbar nästan dygnet runt) har slarvat med att orka laga mat, så det blir oftast nudlar eller bara te och mackor. det i sin tur gör att vi blir trötta och inte orkar ut och promenera så mkt som vi gjorde ett tag.

det är verkligen svårt att hitta en balans för mig. det behöver jag nog jobba på, att inte gå ner mig under de svåra dagarna och försöka hålla på rutiner. 

tur att jag har världens bästa sambo som hjälper mig <3

även om man är medveten vad man har tänker man inte på det varje sekund. man blir nästan lite bortskämd på sätt och vis, även om man inte tar saker och ting för givet.

vissa gånger blir man påmind om vad man egentligen har att förlora.

som väntat kunde jag inte börja jobba på katthemmet utan att rädda åtminstone en katt. kunde jag skulle jag ta hem allihopa, men det fick bli den som gissningsvis skulle gå ihop med de katter vi redan har.

numera är det alltså full rulle här ena sekunden, för att nästa bli knäpptyst då minikatten somnar mitt i lekarna.

bilden föreställer virus dårå, ca 13 veckor :)

haha, den där bjuder jag på :P

när man inte dricker alkohol så ofta glömmer man hur mycket man tål och tänker inte så mycket på att man kanske är ännu mindre tolerant då det var länge sedan. med tanke på hur mycket jag hällde i mig igår är jag glad att det "enda" jag riktigt lidit av var en hutlös huvudvärk i morse. annars har jag varit hyffsat stabil.

men attans vad kul jag hade! tack diana! 

vi hade lite myspys på dianas balkong, fastnade i massa snack och kom iväg typ 40 minuter efter att vi allra senast skulle gå hemifrån. vi rände runt och försökte hitta nåt ställe med människor på (ändå var det nyligen löning, men ja, det är ju sandviken vi pratar om), landade till sist på karma. ett ställe jag egentligen avskyr sen de upplyste mig om att deras policy (jag vet, bara ordet får en att kräkas!) var att man inte fick ha keps därinne(!). det blev dock lyckat ändå, vi hittade på bekanta folk och fulade oss mest hela kvällen ^^ 

det bästa av allt med kvällen var att jag faktiskt kunde känna mig okej, att det var okej att jag var jag. det är en väldigt sällsynt känsla och berodde nog mer på sällskapet än alkoholen skulle jag gissa, då den inte brukar ploppa fram när jag är på lyset.

diana, du är en sötnos! :)

det jag avskyr mest är att bli pressad. känna att jag måste göra någonting. jag vet att hon inte menade något illa, men just nu känner jag mig helt ångestfylld och just det, pressad. egentligen är det kanske mitt fel som inte berättat mer för min släkt om min diagnos? jag vet inte.

även om det är en sak jag vill göra, blir det kaos för mig när jag förväntas göra nånting. det behöver inte vara någon stor grej. i det här fallet bara följa med ut till sommarstugan. för mig är det en ganska stor grej dock. ingen möjlighet att ta mig hem till min trygga borg om jag skulle må dåligt. ingenstans att gömma mig.

sen när folk inte förstår att jag faktiskt inte skulle klara att jobba. att jag får pengar bara för att gå hemma. det gör ont. tror de att jag inte vill jobba och förtjäna mina pengar? att ha ett normalt förhållande till sociala förhållanden. om de visste vilket helvete livet är för mig skulle de nog inte ta så lätt på det.

jag kämpar varje dag för att vilja leva. för leva vill jag, men det är svårt. och jag vet att jag måste bli frisk innan jag kan ge mig ut på riktigt i arbetsliv och sånt, ändå blir jag så ledsen när folk verkar tro att jag går och slår dank för att jag är lat.

en av grejerna med borderline är just att man tvivlar på allt man känner. om inte min psykolog förklarat för mig om och om igen skulle jag fortfarande tro att mitt tillstånd var ren lathet. att jag var kass för att alla andra orkar med och klarar saker jag inte gör. de känslorna ploppar upp titt som tätt, minst ett par gånger varje dag.  

så inget ont mot min moster, jag tycker om henne jättemkt, mer än hon antagligen vet. men just nu är jag ångestfylld och paniken trycker från alla håll. 

jag har återupptäckt mina barndomsidoler. så jag har poppat roxettes gamla låtar ett par dagar nu. nyss var det dressed for success. sambon hörde då "gonna get breasts for success" istället. haha! skönt att få skratta lite ^^

idag är en riktig skitdag. jag gissar på att jag mest är trött och då gillar negativa tankar att smyga sig på.

som vikten till exempel. just nu känns det som jag aldrig mer tänker visa mig utanför dörren, jag kan inte förstå hur jag utsatt folk för den synen. varför är jag så svag, och inte kan lyckas gå ner i vikt när jag lyckats förr?

nästa sak är min nojighet. den säger mig att vissa vänner som jag inte träffar särskilt ofta inte vill vara mina vänner längre. jag vill inte vara tjatig på dem och fråga fler ggr, men jag går med ont i magen för att jag liksom inte vet. så borde det inte vara heller, men det visar sig väl hur det är förr eller senare.

jag har inte alla gymnasiebetyg, ingen riktig jobberfarenhet, inget körkort. kommer inte heller lyckas fixa det inom de närmsta åren. jag är kass.