igår väcktes jag av ett samtal från läkaren i gävle som sa att nu tycker han att vi tar bort gallblåsan. (hur länge har jag inte tjatat om att få göra det?!). fick lätt panik efter samtalet för att jag kom på att dom ska faktiskt skära i mig, och då pillade jag i mig två smärtstillande som ångestdämpande. inte sådär jättesmart gjort, men den där läkaren lyssnar aldrig på vad jag säger. jag vill ha ett möte och gå igenom operationen med förberedda frågor och prata om riskerna. det fick jag inte utan han sa att jag kunde fråga nu när han ändå ringde, men hallå! han väckte mig, hur klar är man i huvudet då på en skala? en vacka innan jag opereras får jag komma dit och kolla så allt är okej.

jag är så otroligt trött på dessa biverkningar av morfinet. hela min eftermiddag blev pajjad (jag vet att jag tog dom i onödan, men försök se det lite från mitt håll. plix? ^^). efter 5 min på motionscykeln när jag var på sjukgymnastiken blev jag svimfärdig och fick lägga mig på en bår för att inte kräkas. efter en kvart i liggande ställning ringde jag sambon som kom och mötte mig halvvägs från sjukhuset och så gick vi hem. jag däckade i flera timmar av psykisk och biverkningarnas utmattning.

ibland får jag sådana anfall trots att jag inte behövt ta smärtstillande på ett par dagar med. ändå är jag skiträdd för operation. tänk om jag överdriver mina gallstensmärtor? vilket iofs var det jag trodde när jag fick dem första gången och en timme senare halvsatt i mammas framsäte i ilfart till sjukhuset och skrek att jag höll på att dö (vilket det seriöst kändes som).

kom inte iväg på terpin i morse. har hitills idag spelat lite wow och gått en promenad med moa.

jag är rädd. för att vara beroende av någon. det är jag av min sambo. han säger att han är det av mig också, kanske på lite andra sätt. och jag vet att jag måste släppa på mig själv, annars kan inte ett förhållande fungera heller, med murar i vägen. han är inte som de som behandlat mig illa, ändå har han fått ta mina tvivel så många gånger. jag vet att han älskar mig. jag har bara svårt att se varför och att det inte kommer komma en punkt när det blir för mycket.

jag tycker dock själv att jag lärt mig att inte söka bekräftelse hela tiden. blir jag nojjig över något frågar jag och får samma svar som alla andra gånger. jag har nojjat över att jag behöver fråga, men har fått svaret att det är okej. jag har tur att ha robert, att han kan förstå mig. även om han inte förstå, försöker han, och försöker se varför jag tänker och gör vissa saker.

det känns fortfarande ovant efter snart 2 år att ha någon att vända mig till på det här sättet. vad skulle jag ta mig till om det försvann liksom? skulle jag ens överleva?

idag har det varit fira-sambon-dag. från min släkt då, hans egen bor lite långt bort :P vi har grillat massa god kyckling (utan glas! haha!), ätit min hemmagjorda potatissallad och därefter fikat tårta och kanelbullar (hembakat såklart ^^).

jag fick godis och en blomma i efterskott sedan jag fyllde också så det blev nästan lite dubbelfirande :) 

min släkt är verkligen den bästa man kan ha. vi är så knäppa och härliga tillsammans! 

hela min dag har bara varit jättebra! hade liiite småiga problem att ta mig upp i morse (efter att iofs ha varit upp för frukost med sambo innan han drog till skolan), men när jag väl kom upp kändes det bra.

vågade mig på att testa ett par byxor jag inte kunnat ha på väldigt länge. lite tajta i midjan, men i övrigt satt de perfekt. bara det gav mig en extra energikick! sedan att det varit underbart väder hela dagen gör ju sitt till :)

att få remiss verkade inte vara några problem alls. viktigast är att vi flyttar och får en fast adress i nya staden, så psyk där verkligen förstår att vi inte bara tänker på att flytta utan verkligen ska göra det. ett problem mindre, nu ska vi bara hitta vår nya lägenhet! och allt däromkring såklart ^^

efter mötet promenixade jag och robert ner på stan för lunch. fortfarande ingen snabbmat för min del, dock är ju pizzeriors sallader inte det nyttigaste med flottig dressing det heller. dock har det gått bra de få gånger jag provat hitills.

därefter lite ärenden på stan, buss till ica och sedan en promenad hem. lite god mat idag med fläskfilé och klyftpotatis, ett par braiga filmer och dagen fick sitt sista utropstecken.

nu, dags för soooova :)

är snart påväg till möte med min läkare på psyk för att prata om remiss till det vi snart kommer kalla vår hemstad. håll tummarna för att han är lika positivt inställd som vi!

grattis hamster 25 år! <3

lyckades virra mig till att jag skulle vara på plats hos min sjukgymnast kl 13 istället för kl 10 idag, för att gå igenom träningsschemat en gång till. typiskt mig! som tur är har jag en väldans omtänksam sjukgymnast så han smög in en snabb pratstund mellan patienter och visade mig till gymnastiksalen, därefter kom han och kikade hur det gick för mig.

innan jag skulle vara där (eller trodde åtminstone) satt jag i ett väntrum och läste kalle anka en bra stund. satt en liten tant där också, som efter en stund började prata. om vädret och hur det var på deras tid (jag antar att hon menade hennes och sin gubbe). jag älskar äldre människor! de är så himla gulliga :)

nu är sambon hemma. känns verkligen jätteskönt! synd att han har hur mycket som helst i skolan just nu bara, och jag själv har en hel del också. men bara att få somna bredvid varandra känns som världens största gåva.

känns liiiite bättre idag. eller ja, det gör det nu efter att jag gjort massa saker för att vända på det. märkbart bättre blev det efter att jag gjorde mat och matlådor, och efter att ha bakat ett fullkornsbröd jag inte gjort förr. var tvungen att koncentrera mig helt på recept och vad som skulle i och hur mkt.

nu vet jag dock inte riktigt vad jag ska ta mig förr, vädret ser ut att kunna bjuda på regn närsomhelst så det är väl inomhusaktiviteter som gäller. är för rastlös för att slänga mig i soffan framför en film, men ska nog göra ett försök när brödet är färdigt. te och nybakat bröd låter ju inte helt fel! 

just nu är saknaden bara för mycket för mig. har dessutom haft extrem ångest hela helgen, och det gör inte saken bättre att inte kunna gå och tröstkramas med sambon. vet inte vart jag ska ta vägen, klättrar nästan på väggarna. ångesten gör dessutom att jag blir mer rädd för att vara ensam hemma än i vanliga fall. mörkret känns jättefarligt. får hålla emot för att inte tända varje lampa i hela huset. i need a hug.