är det inte sjukt att massa år av kärlek och liv tillsammans bara kan försvinna så fort? det jag syftar på just nu är min ena moster och hennes ex, som jag fortfarande ser som min morbror, även om ingen annan i släkten gör det. det är väl en tre år sen de skildes. kanske mer. det gör fortfarande ont.

de var orsaken till att jag trodde på kärlek när jag var yngre, även om jag aldrig upplevde den själv.

det som är extra jobbigt är att de "vuxna" i släkten inte tycker så bra om honom längre. de andra mostrarna, mamma osv. de har såklart rätt till att tycka vad de vill. det som är jobbigt är att som nu på lördag när jag fyller år, ska jag ha fika här hemma. jag kan inte bjuda honom för att jag är rädd för vilken stämning det skulle bli.

sen har vi ju iofs inte träffats på hur länge som helst, säkert ett år minst, men iaf. jag har ju svårt att planera saker, och jag antar att han kanske inte riktigt vet vad jag tycker längre. jag hoppas på något sånt iaf, eftersom han inte hör av sig heller. dock har han 3 barn och jobb vilket troligtvis tar mycket tid.

när vi träffar på varandra vid enstaka tillfällen verkar han glad, han hälsar genom kusinerna och så. mina julkort når också fram :) robert och jag ska bjuda in honom och barnen på middag någon kväll så snart vi har tid. jag tror han kommer bli väldigt glad att jag hör av mig.

jag vill inte veta varför de andra ogillar honom nuförtiden. jag vet att det inte är något så allvarligt som misshandel, för det var min första fråga. det verkar mest handla om skitsnack eller så, och hur ofta stämmer sådant prat? även om det skulle stämma, vet jag inte och vill inte veta som sagt. han är min morbror fortfarande, precis som han varit sen jag var typ 3.

det har tagit sin tid för mig att acceptera min mosters nya karl. visst kan det verka barnsligt, men så är det. han är inte min morbror, kommer aldrig kunna bli det. han är min mosters kille, inget mer. jag tycker bra om honom nu, han är jättetrevlig. jag var tvungen att inse att han platsade med oss dyrebrantare när vi hade släktmiddag på en restaurang för ett par år sedan och han sköt tandpetare med näsan. så typiskt oss i vår släkt.

jag tror jag är rädd själv för att hamna i den situationen. den verkar inte rolig. folk man firat jul och födelsedagar med i närmare 20 år, är inte längre dina släktingar. du blir exet, den barnen är med varannan vecka.

jag vill aldrig hamna där.

det har varit tomt här ett bra tag nu. jag fick mitt lilla ryck och raderade alla inlägg och satte bloggstopp. varför vet jag inte riktigt, det kanske var att det kändes som att folk skulle tro att jag skrev för att få uppmärksamhet. efter att ha låtit bli bloggandet har jag upptäckt att jag bloggade för min egen skull. skriva av mig, samt hålla vänner uppdaterade vad som händer. för vi vet alla att man hinner inte med allt sånt alla gånger.

självklart tycker nog jag som de flesta andra jag känner att det är kul att ha extra många läsare ibland. hoppas man kan beröra eller roa någon med sina rader.

hursomhelst.

hädanefter kommer min blogg antagligen fyllas av mina virriga tankar.